Idag är en sån dag
Morgonen hade sitt sedvanliga stressmoment när jag ska gå och lämna barnen på dagis. Vi blir aningen sena och det resulterar i att jag blir yr och matt i kroppen. Benen känns som gelé när jag ska böja mig ner och pussa barnen hej-då...
Ena dagen är jag rätt ok. Kan lämna barnen och komma hem, äta frukost och sen är jag ok. Trött, men ok.
Sen andra dagar känner jag mig så skör. Benen orkar knappt bära mig och huvudet känns som i en glasbubbla, med bomull i öronen. Tryck över bröstet. Nerver på helspänn.
Svårt att fokusera blicken, ser inte folk. Jag får koncentrera mig när jag går, så jag inte ska snubbla, inte ska vingla. Det är som man är onykter och inte vill visa det.
Funderar över om folk tycker jag ser konstig ut. För jag känner mig konstig när jag inte ens kan gå i lugn takt utan att behöva koncentrera mig på att försöka gå och se normal ut!
Jag vill känna mig som vanligt igen. Kunna se klart, tänka klart, känna energi igen! Vara som alla andra!
Fan, nu vill jag bli frisk igen!!!
Inte kul att känna att jag trillat ner en bit igen när jag haft som mål att börja jobba igen till hösten :-(
Men jag jobbar på det. Jag försöker bli bra. Men det är inte alltid lätt. Som att försöka gå i meterdjup snö...-man blir trött efter ett tag! Och så frågar folk (säkert i all välmening) om jag fortfarande "går hemma"!?
Jag "går inte bara hemma" för ingen anledning. Jag är inte arbetsskygg. Jag saknar faktiskt mitt jobb och mina kollegor! Det är inte så att jag tycker om att må dåligt. Jag är som de flesta andra, vill kunna vara frisk, jobba och tjäna pengar, orka ta hand om min familj och mitt hem.
Det är så svårt att förklara sig ibland. Måste man förklara sig? När någon är sjukskriven för tex ett brutet ben så syns det ju varför. Men att vara sjuk "inuti" syns inte. Det är ingen som ser min diagnos. Inte många som förstår att man kan bli sjuk av stress. Man kan bli utmattad fysiskt och psykiskt. Man kan bli deprimerad. Det är mycket som stress kan framkalla!
Idag är en "sån" dag. Jag är trött. Men i morgon är en ny dag. Nya tag...och jag fortsätter framåt!
Ena dagen är jag rätt ok. Kan lämna barnen och komma hem, äta frukost och sen är jag ok. Trött, men ok.
Sen andra dagar känner jag mig så skör. Benen orkar knappt bära mig och huvudet känns som i en glasbubbla, med bomull i öronen. Tryck över bröstet. Nerver på helspänn.
Svårt att fokusera blicken, ser inte folk. Jag får koncentrera mig när jag går, så jag inte ska snubbla, inte ska vingla. Det är som man är onykter och inte vill visa det.
Funderar över om folk tycker jag ser konstig ut. För jag känner mig konstig när jag inte ens kan gå i lugn takt utan att behöva koncentrera mig på att försöka gå och se normal ut!
Jag vill känna mig som vanligt igen. Kunna se klart, tänka klart, känna energi igen! Vara som alla andra!
Fan, nu vill jag bli frisk igen!!!
Inte kul att känna att jag trillat ner en bit igen när jag haft som mål att börja jobba igen till hösten :-(
Men jag jobbar på det. Jag försöker bli bra. Men det är inte alltid lätt. Som att försöka gå i meterdjup snö...-man blir trött efter ett tag! Och så frågar folk (säkert i all välmening) om jag fortfarande "går hemma"!?
Jag "går inte bara hemma" för ingen anledning. Jag är inte arbetsskygg. Jag saknar faktiskt mitt jobb och mina kollegor! Det är inte så att jag tycker om att må dåligt. Jag är som de flesta andra, vill kunna vara frisk, jobba och tjäna pengar, orka ta hand om min familj och mitt hem.
Det är så svårt att förklara sig ibland. Måste man förklara sig? När någon är sjukskriven för tex ett brutet ben så syns det ju varför. Men att vara sjuk "inuti" syns inte. Det är ingen som ser min diagnos. Inte många som förstår att man kan bli sjuk av stress. Man kan bli utmattad fysiskt och psykiskt. Man kan bli deprimerad. Det är mycket som stress kan framkalla!
Idag är en "sån" dag. Jag är trött. Men i morgon är en ny dag. Nya tag...och jag fortsätter framåt!
Kommentarer
Trackback
